
Skammen över illdåden har gjort att man på många håll försökt skyla över det som hänt. Men historielöshet bäddar för upprepning av tidigare misstag. Minnet av de som drabbades ska leva vidare och kunskap om häxjakter ska spridas. Det minskar risken för nya hatvågor mot människor som avviker från normen, en typ av hat som breder ut sig i allt snabbare takt i vårt moderna samhälle.
Ett av häxprocessernas bakomliggande syften var att öka kontrollen över kvinnors kroppar och sexualitet. Vi riktar även fokus mot hur det förtrycket märks än idag, bland annat i form av sexuellt våld, hotad aborträtt och hur kvinnor behandlas när de föder barn. Påvens bulla (den katolska lagen) från 1484 lagstadgade skärpt kontroll av kvinnans kropp och sexualitet. Påven slog där fast att fostret får en själ i befruktningsögonblicket. Tidigare ansåg man att fostret fick en själ när det kvicknade, alltså när den havande kvinnan kände fosterrörelserna. Fram tills dess var det accepterat att göra abort, och kvinnor tog ofta hjälp av jordemodern (barnmorskan) som kände till aborterande örter.
Nu pekades barnmorskor ut som häxor och påven menade att djävulen föredrog kvinnor som sina bundsförvanter. Kvinnor var nämligen svagare i sin kristna tro, påstod det, allmänt opålitliga och därmed onda. Barnmorskors kunskap om fosterfördrivande och smärtstillande örter vid förlossningar skulle bort. Födslotalen måste öka efter att pesten skördat halva Europas befolkning, samtidigt som kvinnornas omåttliga, osedliga sexaptit skulle tuktas. Skambeläggning och begränsning av kvinnans frihet var då effektiva vapen.
Boken Häxhammaren (1487), en handbok i misogyni och häxjakt, blev efter Bibeln den mest spridda boken i Europa under tvåhundra år. Svenska kyrkan initierade häxjakterna efter modell från kontinenten. Svenska kyrkan, staten och kungahuset är därför de som bör ta sitt ansvar och låta mördandet av dessa kvinnor få en offentlig upprättelse genom minnesmärken, ceremonier med skriftlig ursäkt, samt utbildning.